Kyrkan uppfördes under mitten av 1100-talet och bestod då av det nuvarande långhuset samt ett mindre kor. Ett platt trätak fanns inne i kyrkan och strax under detsamma var de smala fönster, som återfunnits även på norra sidan. Längre fram slogs de tre tegelvalv, som enligt en del konsthistoriker på grund av valvribbornas dekoration skulle kunna härstamma från 1300-talet. På så sätt kom de förut nämnda fönstren att delvis befinna sig ovanför valven, där de ännu idag är synliga. Nya, lägre placerade fönster upphöggs därför, och deras läge har vid restaureringen 1950 delvis kunnat markeras vid omputsningen.
Det romanska koret ersattes vid medeltidens slut av det nuvarande med rak koravslutning i öster. Valvet i koret slogs tydligen samtidigt. För detta talar bland annat att korets väggar, i motsats till långhusets, saknar puts ovan valven. I hela kyrkan har nu senare putslager avlägsnats intill medeltidsputsen. På södra sidan upptäcktes då den medeltida ingångsdörren till långhuset och dess omfattning har markerats på väggen.
Den halvt igensatta romanska portalen på långhusets västvägg har återställts till sitt ursprungliga skick och talar nu sitt tydliga språk om våra fäders känsla för formens skönhet.
RUNKAMMAREN I TORNET
Ett kulturhistoriskt verkligt sensationellt fynd från 1000-talet gjordes 1950, då det hittills största runristade gravkistmaterialet i Sverige påträffades i samband med kyrkans restaurering. Det rör sig om inte mindre än ett 90-tal runristade gravkistfragment, av vilka de största väger 200 - 300 kg. Det sällsynt rika materialet omfattar stycken av både gavelhällar, lockhällar och sidohällar, och på åtskilliga fragment kan man läsa namnen på dem som låtit göra kistorna eller lägga hällarna och på stormän, som begravts i kistorna på Hovs första kyrkogård.
Kistorna uppfördes ursprungligen ute på kyrkogården, men när den nuvarande kyrkan byggdes på 1100-talet, använde man stenblocken som material för kyrkans väggar, och det är ur de gamla murarna som de nu brutits ut i dagens ljus.
Runspecialisten Sven B F Jansson framhåller att materialet är utomordentligt värdefullt från både filologisk (språkhistorisk) och konsthistorisk synvinkel. Flera figurer är huggna i relief och man har bland annat hittat stycken, som pryds av bilder av ryttare med spjut eller manshuvuden omgivna av fåglar. Det är alldeles uppenbart, att kyrkogården en gång måsta ha gjort ett mäktigt intryck, när rikt ornamenterade och färgprunkande gravkistor med ett par meter höga gavelhällar reste sig ur jorden. Professor Jansson och antikvarie Iwar Andersson har ordnat upp hela fyndet i kyrkans tornkammare till en utställning, som i sitt slag är unik.
