Den förkastning som bildar Vätterns östra strand har uppkommit genom rörelser i berggrunden vid flera tillfällen för mellan 600 och 200 miljoner år sedan. Oändligt avlägsna händelser men fortfarande så påtagliga. De svårtillgängliga branterna står i skarp kontrast till odlingslandskapet ovanför.

Den mjukt böljande utlöparen av Östgötaslätten har under lång tid använts som jordbruksmark. Den bergiga marken har utnyttjats till bete där så varit möjligt. Krönet av branten inom reservatet betas till stor del fortfarande.

Tack vare att marken varit öppen och betad under lång tid och heller inte gödslats, är floran mycket artrik. Mandelblom, brudbröd, jungfrulin, gullviva och ängshavre är några vanliga växter i den övervägande torra betesmarken. Torrängarna vid Kråkeryd är artrikare än vad som är vanligt på urberg. Det beror på att inlandsisen fört med sig kalk från Östgötaslätten. Här växer därför en rad kalkgynnade växter, bl a axveronika, blodnäva, färgmåra, grusbräcka och fältmalört.

På de solbelysta klippängarna i branten finns också guldmossa och den sällsynta drakblomman. Bland enbuskar och nypon trivs grönfink, hämpling och törnsångare. Korpar och fiskgjuse ses ofta utanför branten.

Lokalklimatet är en förklaring till Vätternstrandens rika natur. Närheten till Vättern, som sällan blir isbelagd på vintern, och den starka solinstrålningen i västbranten gör att klimatet överlag är mycket milt. Här finns därför många värmegynnade arter som t ex murgröna, större tornsnäcka och hasselsnok.